San Francisco

Nikon d7100 + Nikon 18-105 3.5-5.6
 
Jag spenderade fyra veckor av min sommar i USA. Sommaren som nu känns helt borta, som om den inte riktigt har funnits över huvud taget. Känner ni också det, eller är det bara jag? När jag var mitt i den så kändes det som att den aldrig skulle ta slut, mitt sista sommarlov. Sommarlovet som var helt fantastiskt, helt perfekt. Nästan som en dröm, sena nätter, bad i solnedgången, god mat, dans på trånga dansgolv. Min sommar hade allt. Ändå känns den som en dröm, lite disig, dimmig, magisk. Den försvinner lite iväg och jag kan inte riktigt greppa tag i den och vara mitt i den igen. Är det bara jag? Bara jag som vill kunna plocka fram och, liksom lukta på minnena och känna dem? Så nu plockar jag fram mina tusentals bilder som jag har med mig hem från min fantastiska resa. Och visst, visst känns det lite som att det är sommar igen och jag spatserar runt på San franciscos gator med kort klänning och kameran stadigt i handen. På något sätt känns det ändå helt okej att mitt sista sommarlov ändå är över för det var riktigt, riktigt bra.
 
/Frida 

En grå egoistisk klump

 
Jag tror vi missar för mycket. Jag tror att vi blir lite blinda med tiden, lite döva och ignoranta. Jag tror att vi till sist bara blir en grå klump. En grå klump utan öron och ögon som bara är egoistisk och ser sig själv. Jag tror att de flesta av oss bara ser oss själva och oroar oss om oss själva. Hur man ser ut, om man är för tjock eller för smal eller om man har för sneda tänder. Om betyget blir tillräckligt högt eller om man får den där lönehöjningen som man gått och väntat på. Om skorna man suktat efter kommer på rea eller om man kanske borde träna idag. En grå egoistisk klump helt enkelt. 
 
Jag vill inte vara någon egoistisk grå klump. Bra, då var det sagt. Jag vill vara levande. Jag vill lyssna och se och jag vill andas in den värld vi lever i. Jag vill dansa i solnedgången som om den vore den sista jag såg. Jag vill säga till mina nära och kära att jag älskar dem och att de betyder mycket för mig. Jag vill öppna mina ögon och verkligen se. Se världen och lägga märke till detaljerna. Blommorna som slår ut, fåglarna som flyger, människorna med alla sina bekymmer och barnens skratt. Jag vill sluta gå omkring och vara ignorant. För jag vill faktiskt se världen för vad den är och inte bara mig själv i världen. Även om världen kanske inte alltid är vacker så är den viktig och man behöver se sig omkring. Jag vill inte vara någon grå klump. Jag vill förändra världen. Kanske inte hela, men kanske lite, lite i taget. Kanske bara den närmsta biten omkring mig. Och det är okej att inte vilja förändra allt, bara jag öppnar ögonen. 
 
/Frida

Skriva

 
 
Jepp min skrivtorka tog ganska exakt tre månader att komma över. Sist jag skrev om detta såg det ut SÅ HÄR. Har kommit en liten bit på vägen nu och det känns bra. Skrev dessutom om början så hela novellen fick en helt ny karaktär, hehe, så kan det gå. Men jag tror det här blir så mycket bättre än som jag tänkt från början. Jag tycker att det är rätt kul att det man skriver på mognar efter ett tag och att man kan komma med nya grejer. Dock kan det bli lite hoppigt, men konceptet jag har på min novell är det perfekta för att skriva den över lång tid. Skriver ni mycket, om ja, vad skriver ni just nu? 
 
/Frida
Visa fler inlägg